Bortom bibelbältet - rakt i smeten

Jag går och handlar.
Det här är värsta dagen i veckan. Jag mår riktigt dåligt av att vara och handla. Bara för att jag verkligen mår så dåligt av det så försöker jag veckohandla istället för att småhandla vilket jag hört ska vara det mest ekonomiska enligt nån expertjävel.
Det känns som om jag bara går omkring där inne i flera timmar. Den tidigare fria parkeringen blev avgiftsbelagd då någon, säkert nån rik, gnällde på att folk parkerade där över natten. Först kostade det en krona, nu två kronor timmen. Jag är alltid tvungen att lägga i två kronor, det går inte att handla på en halvtimme för mig.
Jag yrar omkring där inne och försöker få ihop det jag ska ha. Jag har provat att ha handlingslistor med mig men det fungerar inte bättre. När jag sätter min fot innan för butiken så vill jag inte ha något alls.

Jag handlar alltid hungrig. En gång provade jag att handla när jag precis ätit, då gick jag runt i två timmar, fick nästan parkeringsböter och kom ut ur butiken med två burkar tomatkross och en burk vaniljsocker.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer. När jag sätter min fot innanför butiken så bara känner jag av hur alla människor där inne dör lite grann av att vara där. Vi är batterier och nu måste vi för pengarna som vi tjänar i vårt liv som batterier köpa mat så vi kan ladda upp oss själva.
Eftersom jag handlar i en butik ute i förorten så står vi där på rad, allihopa, och jämför priserna på de krossade tomaterna. Att köpa tomater när de kostar 4,76 per burk eller när de kostar 5,96 per burk kan bli det som sen i slutet av månaden avgör om vi har råd med telefonräkningen. De gula lapparna blir ens gud, allt jag vill ha är gula lappar, jämför jämför jämför.

När jag velat runt i 40 minuter så har jag fått ihop det som jag ska stå mig på den här veckan. Det känns som alla butiksbiträden har tittat snett på mig innan jag kommer fram till kassan. Jag har ju vart och vänt i konservavdelningen tio gånger säkert bara för att jag inte kan bestämma mig vad jag ska ha i morgondagens pastasås.

Jag väljer kassa med precision. Inte på vem som sitter i kassan, det har min empiriska undersökning visat att det är mindre betydelsefullt, inte heller på antalet varor som personerna har i kön, utan på antalet personer som står i kön. Tanten före mig blir lurad av kassörskan att köpa söndagens expressenbilaga, idag måndag. Jag tänker att jag ska säga till men struntar i det sen. Vill bara ut härifrån, packa mina varor, skynda mig till bilen, stoppa in en snusportion och bara köra härifrån till tonerna av Sambassadeurs Migration.
Jag lägger upp mina varor på bandet, streckkoden mot mig, två plastkassar - en gång i månaden två pappkassar, ber om en dosa Ettan portion, veckans ranson. Kassörskan tittar lika förvirrat på mig som vanligt - jag måste vara den enda under 50 bast som snusar Ettan. Slutsumman blir 280,21. Jag måste glömt något. Struntar i det, betalar, packar och börjar kila.

På vägen ut till parkeringen ser jag ett plastglas som ligger och skräpar. Jag sparkar det framför mig, leker med det, en mamma med barn tittar snett på mig, jag bryr mig inte. Jag suckar för mig själv när jag sparkar in glaset i nån liten pizzeria och tänker att jag inte får göra sånt där - har man passerat 20-strecket så får man inte, man får inte under några omständigheter leka, låtsas som att vardagen inte finns, låtsas som att allting kommer ordna sig bara man sparkar lite på ett plastglas.

I bilen hemåt så funderar jag på om jag alltid känt så här. Jag inser att det nog är så, till och med på den tiden då jag snattade min mat för jag inte hade pengar nog att betala den. Den största rädslan var inte den för att åka fast eller för att någon vuxen skulle tycka att jag indirekt stal från dem, den största rädslan var att vara inne i butiken överhuvudtaget. Att orientera sig efter sitt begär, att passera frukt och grönt direkt när man kom in, smyga omkring bland de tråkiga konservhyllorna, kila förbi den välskyltade färdigmaten, känna sockersuget bredvid kassalinjens godishyllor. Att känna att även om jag inte betalar så blir jag lika lurad som alla andra här inne. Jag blir tvingad till att vara en konsument som lotsas runt till att äta det som dom vill, de rika svinen som stjäl maten från mig från början, säljer tillbaks den till mig.

Idag revolterade jag. Jag köpte fläskkotletter trots att kasslern var billigare och köttfärsen billigast.
Jag insåg att jag knappt ätit riktigt kött på flera månader och att det var dags. Det kändes som att jag bar en skatt ut ur butiken, den fick inte ens ligga i kassen, jag höll den i handen istället.

När jag kommer hem och har precis lagat mat så ringer den där tjejen, hon som jag nog är lite förtjust i men förnekar för mitt eget bästa. Hon ringer alltid när jag äter. Jag ljuger som vanligt för henne, jag kan inte berätta att jag ätit olika varianter på falukorv i 4 dagar i sträck, inte för att jag inte kan laga mat, det kan jag, utan för att jag inte har haft råd med något annat den senaste tiden.

Så här är livet.

Parantes.
En sosse på mitt jobb beskrev regeringens politik som omvänd robinhoodpolitik. I mina öron klingade det fel. De rika skäl från de fattiga. På ytan låter det rätt, men när man funderar så blir det så konstigt. Måste man inte först ha haft något på riktigt för att kunna bli bestulen på det?
Nedskärningarna i välfärden är nedskärningar på den härskande klassens allmosor till arbetarklassen. Vi måste sluta se på saker som något konstant, inte för att vi ska vänja oss vid att det vi kämpat till oss blir taget i från oss, utan för att vi måste börja se att vi inte får sluta kämpa. Vi vill inte ha 80 procents a-kassa, inte 95 procents a-kassa heller, vi vill ha allt!

Hela våren gick och sommaren kom. Skolan slet i mig från alla håll och kanter och tiden försvann på något vis.
Nu är jag tillbaks på jobbet över sommaren.
En dag på jobbet ser ut ungefär så här:

07.25 Vaknar, inser att jag sovit för länge. Slänger i mig ett par mackor och gör lite morgonbestyr.
07.43 Sitter på cykeln. Susar ner för backarna och mår fruktansvärt illa av att hjärnan inte vaknat så allt som svischar förbi svischar lite för fort, ungefär som bergochdalbana. Frågar mig själv om mitt liv bara är värt nittioåtta spänn i timmen.
07.47 Kliver in på jobbet några minuter för sent. Inser att klockan på jobbet fortfarande går för fort och det ser ut som jag är senare än jag verkligen är. Smyger in och hoppas på att de galna tanterna inte jobbar idag, eller att chefen eller hennes assistent av någon outgrundlig anledning fått för sig att besöka vår lilla hemtjänstlokal.
08.00 Kör ut i bilen från lokalen på väg mot några morgonbesök. Hoppas att jag inte fått de vårdtagarna som alltid kissar och bajsar ner sig på nätterna.
11.31 Kliver in i vår lokal, alltid en minut in på rasten. Bara tjugonio minuter kvar på min rast. Kastar i mig min matlåda. Drömmer en kort minut om att kunna ha en riktig lunchrast nån gång, en sån där som medelklassen har. Tänk att kunna gå och äta på en lunchrestaurang och tycka att man har råd med det.
12.00 Kör ut några svettiga matportioner till mina vårdtagare. Säger lite krystat “smaklig måltid” när jag lämnar över de gummismakande lådorna av vit plast med efterrätter som smakar pulver.
13.00 Åker ut och städar, tvättar eller bara har någon social aktivitet. Äntligen kan jag andas - syret återvänder till mitt huvud.
16.30 Stämplar ut. Cyklar hemåt. Kommer hem. Sover. Lagar mat. Dödar min självkänsla med lite teve. Sover.

Så där kommer hela min sommar att se ut. Jobba, äta, sova…
Så kommer man återvända till skolan, bara snäppet mer trött än förra terminen. Självklart kommer vissa av ens studiekamrater återvända utvilade, solbrända och med massa “upplevelser” i bagaget. Sådan är kapitalismen, vissa får slita hela sitt liv, andra lever i en gräddfil.

Vad har hänt i världen då sen sist?
FRA-lagen klubbades igenom. Det kändes inte som något nytt för mig som var aktiv i den mer konfrontativa vänstern förr, dock så blir man ju självklart upprörd. Varje person som tror att man kan skydda den så kallade friheten med inskränkningar i den så kallade friheten måste blivit tappade med huvudet före som barn.
Orwells tankar i boken 1984 verkar ju inte alltför långt borta.
Kryptering i all ära, men glöm inte att FRA aldrig kommer att berätta för oss om de lyckas knäcka krypteringsalgoritmerna.

Den sjätte juni passerade - för de flesta som en parantes, men för Svenska motståndsrörelsen så blev den ett minne för livet. Att skrika folkliga slagord som “Adolf Hitler” och “Sieg heil” har en tendens att leda till att man får åka polisbil.
Videofilmer finns här:

I övrigt har jag vart på Hultsfred. Knegat som vanligt.
Och jag blev kysst på Säkert!-spelningen

Ska försöka uppdatera lite oftare framöver i sommar och skriva lite mer politiska inlägg. Så håll ut!

Världen är upp- och ner som vanligt. Personligen har jag knappt någon tid till att ens läsa nyheterna, så jag hinner inte riktigt med att se exakt hur upp- och ner som världen egentligen är.
Jag sitter mest med näsan ner i mina skolböcker, eller med näsan blödandes i ringen, eller, beklagligt nog den senaste helgen, näsan rykandes av alltför god cigarettrök.

Så nu sitter man här framför datorn efter ytterligare en lång dag, med ett glas snorbillig cider och en prilla Ettan under läppen.

Så vad har hänt i världen då?
Här i bibelbältet har de senaste veckorna gått åt till att flina åt en patetisk fältare som är högerextremist - men som självklart förnekar det när det kommer upp till ytan. Förvånad?
Ovanpå det så tog ju HV71 SM-guld, vilket man självklart får gratulera dem till - och skratta ett gott skratt åt LHC som tog SM-silver på hemmaplan.

Min ekonomi börjar tryta och inför nästa kurs måste jag köpa kurslitteratur för över 1 000 pix. Som hämnd så är skrivarpapper autoreducerat numera för samtliga studenter

Det här inlägget blev till synes väldigt opolitiskt. Jag får därför passa på att tipsa om en bekant till mig som börjat rappa in lite politiskt material. Cogito finner du på myspace, www.myspace.com/cogitohiphop

Marknaden för reservdelar till bilar är en marknad som luktar kartellbildning lång väg. När man ger sig på att jämföra priser inser man rätt snabbt att det rör sig om tior hit eller dit så länge man inte går till Fultema där man får bromsbackar som luktar tuggummi blandat med sand med en passform som skulle få alla modemedvetna att gråta krokodiltårar.

Något som är mer skrämmande i en tid av klimatfrågor är att det idag nästan är omöjligt att få tag på reparationssatser till olika delar på en bil. Det är sällan som själva de gjutna metalldelarna går sönder utan det rör sig om gummi som torkar, diverse kullager som slits osv. För bara 5 år sedan så kunde man alltid köpa reparationssatser men idag så blir det till att slänga en nästan fullt fungerande del till förmån för en helt ny del.

Något smartarsle kommer säkert komma här och säga något om att de gamla bilarna spyr ut massa koldioxid och andra giftiga gaser, men frågan är om inte själva bilindustrin d v s nyproducerandet av bilar drar mer energi. För de flesta av oss knegare så finns det ingen verklighet i att köpa nya bilar heller. Även om jag säkert lagt ut det dubbla av inskaffningsvärdet på min bil i reparationer så skulle jag inte haft möjlighet att lägga upp de slantarna på ett bräde och att få billån kan man ju drömma om när man befinner sig i en konstant prekär situation.
Så istället är jag fast i att reparera min bil med priser som hålls konstant svindyra för att tömma den futtiga plånbok som man har att disponera över under en månad.

I övrigt stiger matpriserna, särskilt på mjölkprodukter och grönsaker. Det är fan vedervärdigt att kapitalismen så oreglerat kan leka med det som är nödvändigt för oss att överleva. Avregleringar hit och så kallad konkurrens dit.
Med mittenfingret i högerhanden och en knuten vänsternäve så kan vi få stopp på den här skiten!

Häromdagen läste jag morgontidningen för en gångs skull. På framsidan var det en artikel om en grabb som gick på samma högstadieskola som mig samtidigt som mig faktiskt.
Artikeln handlade om hur skolan och lärarna sabbat hans liv och hur han idag lever helt isolerad från omvärlden för att de jävla pissråttorna knäckte honom så hårt.

Jag kan inte mer än känna igen mig i hans berättelse. Hade man någon som helst livslust när man började på mitt högstadium så försvann den rätt snabbt. Lärarna var riktiga kukar som bara var där för att rensa ut folk. Skolan var helt präglad av en ibland påtaglig, ibland subtil pennalism.

Så som det blev för min del, så såg jag till att aldrig vara där. När jag var där så skrev jag prov, gjorde eventuella redovisningar, och annars höll man sig borta. Det var nog det vettigaste jag kunde göra - jag står ju faktiskt på mina båda fötter idag och känner mig rätt okey med livet.

När jag pratar med en yngre bekant som går på den skolan idag så ser jag att det går till på precis samma vis. Samma jävla råttor som jobbade där när jag gick där är kvar och de har precis samma metoder som då.
Min yngre bekanta var trubbelunge i början av sin tid på skolan men har nu en himla glöd att få bra betyg så denne kan komma därifrån och faktiskt klara sig ur den massgrav som lärarna på den skolan gräver åt sina elever att falla döda ner i. Tror ni att det finns något uns av vilja att stötta min bekant?
Icke!

Det är väl så skolvärlden är egentligen. Det är lite som en skräckfilm, om du kommer levande därifrån så har du ändå ärr för livet och för många blir nästa steg bara ytterligare en dålig uppföljare.

Det handlar om att sålla agnarna från axen - men för vissa as blir det där aldrig en verklighet. De har fötts med en fribiljett i handen och VIP-kort i byxfickan.

Ett mittenfinger går ut till alla jävla kuklärare, ett knullat skolsystem, och en icke-levande värld!

Så kom det efterlängtade materialet från Forum för levande historia (FFLH).
Självklart var det fyllt med referenser till amerikanska material, framtagna med forskningsunderstöd från CIA och pissråttan Martin Alm stod bakom det hafsverk till research som gjorts.

Självklart är det ett känsligt ämne det här med Sovjet, Kina och Kambodja. Svårigheten ligger i att alla försök till att dokumentera deras brott mot mänskligheten är ett försök att bemöta propaganda med motpropaganda. Visst, tusentals människor förlorade livet, sorgligt men sant, men att försöka säga att detta låg på en ideologisk grund, eller att ens försöka säga att de så kallade brott som utfördes var helt fristående från den övriga ordningen i världen är att skjuta sig i foten. Svältdöden i Ukraina och Ryska inbördeskriget var saker som skedde i vackert samråd med världens övriga stormakter. Den totala isoleringen av Sovjet, de upprepade attackerna mot Sovjet, var en direkt delorsak till dessa ödesdigra konsekvenser.

Vidare är ju frågan på vilken ideologisk grund stod dessa? För mig som kommunist känns det hela rätt mystiskt, för i den värld jag lever i så tror inte jag som kommunist att man kan införa kommunism i ett land, kommuniseringen måste vara internationell. Så fort man hänger sig åt nationella socialistiska projekt har man i mina ögon övergett Marx väg, och därmed övergett kommunismen.
För ärligt talat, vem är det som hyllar Stalin?
Inte är det jag, men däremot praktarslen som Saddam Hussein, Vladimir Putin och diverse fascister världen över.

Jag är kommunist. För mig är det svinenkelt. Jag tänker aldrig acceptera att vissa föds med guldklimpar i fickorna och andra med bara sand. Jag är inte intresserad av ett samhälle där man försöker jämna ut klasskillnader - klasskillnaderna ska bort. Upphäv klasserna, upphäv staterna, upphäv kapitalet, upphäv arbetarklassen och inför en värld som lever efter principen “av var och en efter förmåga,  åt var och en efter behov”.
Det är ingen klyscha för mig, det är verklighet, jag vet att det går att genomföra, jag vet att vi arbetare - världen över - kan resa sig och en gång för alla eliminera detta ruttna samhälle, detta skådespel där vi föds till att vara icke-levande. Gå till jobbet för att skaffa pengar så vi kan köpa mat, husrum och nöjen, så vi orkar gå till jobbet dagen efter för att skaffa pengar så vi kan köpa mat, husrum och nöjen - och hela tiden är det en rik jävel som blir rikare på processen. Vi luras att tillverka saker för en skitsumma som vi sen kan köpa tillbaka för den skitsumman som vi fick för att vi tillverkade saken.

Jag är då inte rädd för ruiner, vi byggde den här världen och vi kan bygga en annan, en bättre värld.

Asfaltsindianerna har slagit till i Jönköping.
Jag muttrar för mig själv, inte för att jag egentligen ser något genuint fel i det hela utan för att jag nånstans tycker att de finns bättre politiska frågor att engagera sig i, där man kan åstadkomma större förändring, få ett större folkligt stöd och därmed få en förankring för framtida frågor.

Jag börjar bli för gammal kort och gott.

En vän gjorde en gärningsmannaprofil på asfaltsindianerna:
En medelklassunge, i 16-17-årsåldern, bra betyg i skolan, känns den igen?

Om fittan Magnus Sandelin skulle få analysera världen skulle säkert alla gärningsmannaprofiler se ut på det där viset, så länge det inte rör sig om nazister.

Jag tänkte förresten hjälpa Magnus lite på vägen och tipsa han om teorin om Querfront, även kallat för tredje positionen, där har du det som du försöker bevisa i alla dina genomruttna, dåligt underbyggda artiklar.